President Anglatzarâ
Group: admins
(3194 posts total)
(last post: March 14, 2008 - 07:21)
Citizen #23:
Ián Anglatzarâ | Som ett lager av is. Det känns skrovligt mot mitt ansikte, men inte kallt. Jag har inget att hålla mig fast i; mina handskar halkar bara av. Jag kan se människor där uppe; de springer runt men kan inte göra något. Jag försöker att hamra med nävarna på isen men mina armar rör sig i ultrarapid och mina lungor måste ha sprängts och det börjar snurra i mitt huvud och det känns som om hela jag löses upp –
Jag vaknar upp skrikande. Hjärtat slår som en stånghammare. Herregud. Jag kastar av mig täcket och sätter mig på sängkanten.
Det har jag aldrig kommit ihåg tidigare. Tidigare mindes jag bara hur jag ramlade genom isen; läkaren sade att jag hade förträngt resten. Nu minns jag det och det är den värsta mardröm jag haft.
Jag fattar tag med nävarna om dunkudden och jag känner hur jag darrar. Jag försöker att lugna ned mig, att andas långsamt, men jag lyckas inte hålla tillbaka snyftningarna. Det var så verkligt att jag kunde uppleva det. Uppleva hur det känns att dö.
Jag befann mig i det där vattnet i nästan en timme. Jag var mest ett okontaktbart kolli när de drog upp mig. Har jag återhämtat mig? Det var första gången som sjukhuset hade provat sin nya medicin på något med så allvarliga hjärnskador. Hade det fungerat?
Samma mardröm om och om igen. Efter den tredje gången vet jag att jag inte kommer att somna igen. Jag ägnar resten av timmarna fram till gryningen med att oroa mig. Är detta resultatet? Håller jag på att bli galen?
I morgon är det dags för min veckokontroll på sjukhuset. Jag hoppas att läkaren kommer att kunna ge svar.
--
Ils sont fous, les talossains. *toc toc toc* |
